Sverige har länge varit relativt förskonade från främlingsfientliga partier till skillnad från övriga Europa. Högerpopulistiska Ny Demokrati, Ian Wachtmeister och Bert Karlssons missnöjesprojekt, kom visserligen in i Riksdagen en mandatperiod under 90-talet, men fick försvinnande få röster valet därefter.
Sverigedemokraterna, som vuxit fram ur spillrorna till rasistiska Bevara Sverige Svenskt, har däremot skaffat sig ett starkt stöd främst i södra Sverige. De är representerade i över hälften av landets kommuner och har även regionala mandat. Men Sverigedemokraternas stöd ökar inte nämnvärt, utan de får för det mesta mellan 2 och 3,5 procent i opinionsmätningar.
Den stora faran är, varken när det gäller Ny Demokrati eller Sverigedemokraterna, att de kommer in i Riksdagen. Ny Demokrati fick inte igenom någon politik, trots att den borgerliga regeringen regerade med stöd från dem, och det kommer knappast Sverigedemokraterna heller få ifall de skulle komma in. Det som skrämmer mig, är hur närvaron av främlingsfientliga partier förskjuter hela den politiska debatten i en mer främlingsfientlig riktning. Åsikter som tidigare varit extrema blir plötsligt vardagliga. Politiska förslag som tidigare aldrig skulle accepterats i en öppen demokrati möts endast av höjda ögonbryn.
För Ny Demokrati fick ju igenom större delen av sin politik till slut, men inte på egen hand. Socialdemokratiska och moderata regeringar genomförde 19 av de 20 punkter som fanns med i Ny Demokratis program. Den enda punkter som inte genomfördes var förslaget om språktest, vilket bland annat Folkpartiet och Moderaterna nu driver.
Den största risken med Sverigedemokraterna är alltså inte att de kommer in i Riksdagen, utan att att debatten förskjuts och att de etablerade partierna börjar ta efter främlingsfientlig politik och retorik. Vi kan redan se tydliga tendenser på detta på lokal nivå runt om i Skåne och även kopierad politik från vissa partier på riksnivå. Den strategin kommer endast leda till att Sverigedemokraterna kan ta ytterliga kliv åt höger och lägga fram ännu grövre förslag.
Det är dags att vi gör motsatsen. Står upp för ett öppet, humant samhälle där människors lika värde inte bara är fina ord utan avspeglas i reella politiska förslag.
Maria Ferm
språkrör för Grön Ungdom
Maria Det handlar inte om invandrarfientlig politik.Eller att vi ska stänga portarna för humanitär hjälp.Det handlar i stället om en värdering för vad som är rimligt för ett litet land som Sverige.Vi kan inte år efter år ta emot stora skaror människor hit utan att själva bli ekonomiskt lidande.Vad säjer majoriteten av folket i denna fråga tror du??Vi kan ju utesluta alla rasister för rasismens egen skull,innan vi börjar räkna.Hasse
Du tror att debatten förskjuts och att partier som SD kan lägga fram ännu grövre förslag.Att etablerade partier för en mer återhållsam invandrarpolitik tror jag kommer att resultera i att partier som SD kommer i skymundan o till slut dör ut.Folket vill ha gehör för sin inställning hos dom etablerade partierna o inte hos rasistiska uppstickarpartier-Svenska folket är inte rasistiska men ifrågasätter så klart om vi har resurser att ta emot så många hit.Det dras in överallt för gemene man såsom inom sjukvård,skola,barnomsorg,äldrevård,arbetslöshetsersättning osv.Men samtidigt så ska vi va så humanitära till andra.Det går dåligt ihop med vartannat o har gjort så i många år.Folket reagerar på sånt för eller senare
Jag menar att försvagningen av det svenska välfärdssamhället inte har så mycket med immigration att göra. Den påbörjades medan invandringen var mycket måttlig och sköttes av politiker av alla färger.
I rädsla för att “markanden” skulle bli ledsen och ta sina kulor och flytta, frånhände sig polikerna delvis makten över samhällsutvecklingen.
Ett välfärdssamhälle består alltid av en gemensamt ägd offentlig sektor, som måste få kosta pengar. Med andra ord används en del av resultatet av vår produktion av varor och tjänster för att bekosta välfärden.
Produktionen finns och pengarna genereras som tidigare, men en större del av resultatet går till en ägarklass och ett övre skikt av makthavare både i det privata näringslivet och ( genom smitta ) i staten.
Eftersom vi lever i en demokrati och det är politikerna vi väljer för att bedriva samhället och välfärdssystemen, måste just politikerna återta makten över samhällsutvecklingen. Det kräver att det allmäna får en större del av produktionsresultaten. Man kan kalla det socialism om man vill, men det är bara en fråga om vilka möjligheter människor i Sverige skall ha att leva ett hyggligt liv.
Så enkelt är det. Marknaden klarar sig nog.
Men, säger vän av ordning, kapitalet flyr. Jaha, låt det fly! Vi som blir kvar kan nog skaffa ny produktion och pengar till välfärd. En hel del verksamhet kan inte flytta och ett fejkat utlandsägande kan begränsas.