Jag är den typiske sverigedemokratiska väljaren. Åtminstone om vi tittar på vem som traditionellt har ansetts rösta på partiet.
Jag växte upp i 90-talets kris i en nordskånsk bruksort. Vi drabbades hårt av företagsflyttarna och nedskärningarna. Samtidigt kom en flyktingvåg från kriget i forna Jugoslavien. Många klasskamrater från den tiden har nu sympatier med partier som sverigedemkraterna. Lika är det på min arbetsplats där jag arbetar som tekniker. Flera på arbetsplatsen säger sig vilja rösta på SD i kommande val. Tyvärr verkar det som att den klassen i samhället som tjänar minst på politiken är de som sympatiserar mest med den.
Jag blev aldrig sverigedemokrat. Istället aktiverade jag mig tidigt i den antirasistiska rörelsen. Det var något som föll väldigt naturligt. I min släkt är i stort sett alla socialdemokrater och med det kom tanken på allas lika värde. Kring köksbordet pratades det inte om “de jävla invandrarna” utan mycket om de problem som en arbetare ställs inför under en kris, men arbetslöshet som den största skräcken. Jag fick som barn höra om de invandrare som arbetade sida vid sida med mina föräldrar. De befann sig i samma situation som min familj. De var precis som mina föräldrar på golvet, med små chanser att styra över sitt egna arbete.
Jag kommer aldrig bli sverigedemokrat, för de invandrare SD är så kritiska mot har samma intressen som jag. Vi strävar efter alla efter ett bra och tryggt liv med bättre arbetsvillkor och stark välfärd. Invandrare är ingen ekonomiska belastning, de arbetar precis som jag. En röst på SD är en röst mot de arbetskamrater som är födda utanför Europa. De som har samma intressen som jag.
Johan Lindman