Sverigedemokratin

I ”demokratisk anda” vill Sverigedemokraterna genomföra folkomröstningar om invandringsmottagandet ute bland landets kommuner. Givetvis är det önskvärda resultat att kommunen där omröstning ska äga rum inte längre vill ta emot flyktingar. Motioner om folkomröstning är lag i 30 kommuner (siffran är från 2008 och kan han ökat)  och återkommer sedan 1992.  Motionen utgår från att mottagandet av flyktingar förändrar det svenska samhället i grunden. I Höörs kommun skriver man i en motion lagd 1992:

”koncentration av tidigare flyktingar och anhöriga till dessa uppstår i vissa bostadsområden med påföljd att samhällsbilden kraftigt ändrats socialt, kulturellt och etniskt /…/ konsekvenser markant påverkar livsmiljön för varje invånare” (Höörs kommun, dnr 277/92-01)

Motionen är en av de mest klarsynta när det kommer till kärnan i Sverigedemokraternas ideologi. Man är inte intresserade av att ta emot flyktingar och invandrare. Och med flyktingar och invandrare menas givetvis inte de från ”kulturellt närliggande” områden utan de från länder utom Europa, så som Mellanöstern.

Men pratet om att det ska ske i en demokratisk anda faller när kraven på folkomröstning i Vellinge kommun inte stöds. I Vellinge har kravet om en folkomröstning också rests, men denna gången från Miljöpartiets sidan. Det är nämligen så att Vellinge inte tar emot flyktingar idag. Men här glömmer Sverigedemokratern sina tankar på att det ska ske i demokratisk anda. Den demokratiska andan finns inte längre när andemeningen med omröstningen är att börja ta emot flyktingar. Den 26 april 2008 debatterade Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm med Sverigedemokratisk Ungdoms Erik Almqvist i Vellinge. Där förde Almqvist fram Sverigedemokraternas ståndpunkt att kommunen inte ska ta emot flyktingar. Samt att partiet var emot denna folkomröstning.

Det handlar alltså inte om demokratiska värderingar utan om en unken främlingsfientlig ulv i demokratiska fårakläder.

Johan Lindman

Enligt färska undersökningar går sverigedemkraterna fram och skulle, om det var val idag skulle de komma över fyra-procentspärren och  komma in i riksdagen. Detta är självklart något som sverigedemokraterna själva skriver på sin hemsida.

I valet 2006 blev sverigedemokraterna det i särklass största partiet utanför riksdagen med 2,93 % av rösterna. Och nu skulle de alltså komma in riksdagen. Men det finns ljuspunkter. I en del kommuner går de dessutom tillbaka och i ytterligare en kommun har de inte fått en enda röst.

Dals-Ed var en av de kommuner där SD fick sina första mandat. Redan 1991 fick partiet ett mandat och tre år senare utökades det med ytterligare ett. Men så hände något. Efter att gått tillbaka till ett mandat förlorade partiet sin representation i valet 2002. De skulle inte återkomma till den kommunala politiken.

Under den tid partiet satt i fullmäktige lyfte de frågor som att man ville förbättra för grannarna (!) till en flyktingförläggning och om en folkomröstning angående flyktingmottagandet. Frågorna var centrerade kring just flyktingfrågan under mandatperioden 1991-94. Men så efter –94 hände något och endast en motion lämnades in under hela nästvarande mandatperiod och mellan 1998 och 2002 inkom inte en enda handling från SD. I valet 2002 åkte de ut fullmäktige och kom inte tillbaka ens efter succévalet 2006.

När sverigedemokraterna i södra Sverige ofta är bland de största partierna är de i norra delen av landet sällan representerade. I Övertorneå kommun fick sverigedemokraterna inte en enda röst. Tittar man på var sverigedemokraterna har som svagast stöd är det i de norrländska kommunerna.  I Övertorneå fick partiet inte en enda röst.

Så visst finns det ljus i mörket. Om SD kom in i häflten av kommunerna,  så är de samtidigt inte representerade i den andra hälften.  Så måste man få tänka ibland.

Johan Lindman

Senaste numret (2/6-09) av Arbetaren medverkar Johan Lindman, redaktör för sverigedemokratin.se. Lindman delger sin syn på Sverigedemokraternas strävan att få mandat i Europaparlamentet och vilken politik de tycks vilja driva där. Lindman framhåller i intervjun att Sverigedemokraterna är motsägelsefulla i sin flyktingpolitik som de går med val på.

Dels vill Sverigedemokraterna varje land ska bestämma själva över flyktingpolitiken, och att det endast ett frivilligt samarbete om flyktingpolitik är önskvärt. Å andra sidan vill Sverigedemokraterna införa så kallade ”safe havens” längs med EU:s gränsar, så att det blir lättare att skilja på vilka som är ”legala flyktingar”. Sverigedemokraterna hänvisar här till Genèvekonventionen för att avgöra vilka som har rätt att få uppehållstillstånd i ett annat land. Genèvekonventionen definierar begreppet flykting som någon som riskerar förföljelse på grund av sin ras, religion, ursprung eller sina politiska åsikter. Enligt konventionen utgör flyktingskäl grund för att bevilja asyl (mer info). I Sverigedemokraternas valplattform går det även att läsa att de motsätter sig anhöriginvandring, de är dessutom tydliga med detta och hänvisar till de undantag som Danmark från EU:s gemensamma miniregler för invandring.

För att kunna bygga upp och upprätthålla ”safe havens” krävs omfattade överstatligt samarbete som Anna-Lena Lodenius författare och journalist påpekar i artikel.

Det är här Sverigedemokraterna blir motsägelsefulla, de vill å ena sidan tillämpa närhetsprincipen, att beslut ska blir tagna så nära medborgaren som möjligt, samtidigt som de å andra sidan vill bygga upp överstatliga murar med hjälp av EU mot resten världen.

Det är samma gamla främlingsfientliga politik så gömmer sig bakom Sverigedemokraterna, de väljer bara att anpassa sina metoder efter vilket maktorgan riktar sig in på.

Therese Boström

Medan bandet The Bristles spelar en Ebba Grön-klassiker sitter jag vid datorn på IF Metalls manifestation i Landskrona. Det främsta av sverigedemokraternas fästen. Med mer än var femte röst är Landskrona i särklass den kommun där sverigedemokraterna har störst inflytande.

Initativet till manifestationen är mycket bra. Även om parollen “Inga fascister i politiken” är svår att applicera på sverigedemokraterna och liknande partier. Men de har något som kanske är lika illa som fascism: en främlingsfientlighet. Risken för ett de kniper mandat i Europaparlamentet, tror jag är stor. Eftersom valdeltagandet är lågt, kan de mobilisera sina väljare och föra sin politik till Europas beslutsfattande.

Men här i Slottsparken känns det hoppfullt. Metallare, Jobbare mot rasism och andra som står upp mot den vidriga människosynen som främlingsfientligheten innebär. Här står de som har störst intresse för att främlingsfientligheten ska stoppas. Men här står också de som sverigedemokraterna ser som sina kärnväljare. Arbetarna, de som lyfter landet. De som producerar och bidrar till vår välfärd. Just därför känns det bra att vara på plats här, för att visa stöd till detta utmärkta initiativ.

Johan Lindman

Vad vi människor ofta glömmer är att den blick med vilken vi beskådar världen är långt ifrån neutral. I våra ögon vedertagna sanningar kan egentligen vara åsikter som vi fått oss tilldelade sedan barnsben eller tillförskaffat oss genom olika slags erfarenheter, positiva och negativa. Efter en trevlig charter till Grekland kanske vi tycker att greker är ett oerhört socialt och trevligt folk, eller så finner vi parkeringsvakter sura och otrevliga på grund av diverse anledningar. Men det kan förstås också vara så att vi växer upp i en miljö där vi lär oss att bli misstänksamma mot varandra, särskilt mot dem som är olika oss själva.

Detta skulle kunna beskrivas som ett par kulturellt färgade glasögon, där de sociala omständigheter som vi växte upp i bidrar till hur vi ser på världen. Sådant skulle kunna förklara varför superstudenten Alima vill flytta ifrån Sverige, då hon inte kan gå in i butiker utan att misstänkas för snatteri och nog aldrig kommer att känna sig hemma här. Frågan är om Ali kommer att göra det heller, som går till macken med sina vänner för att köpa godis men blir utfrågad av polisen medan ett gäng mindre nyktra svenska killar i närheten gärna får bete sig illa.

För nu är det ju inte så enkelt att vi människor kan delas upp i hur lika varandra vi är efter sådant som utseende och religion. Snarare är det nog så att människor inom samma socioekonomiska kultur är någorlunda lika, sådant som vilket yrke vi har och hur mycket pengar vi har att röra oss med. En akademiker från Sverige är mer lik en akademiker från Turkiet än en arbetare på varvet, tror jag.

Ibland kan det alltså vara bra att stanna upp och fråga sig själv om ens omedelbara åsikter faktiskt är representativa och medverkar till goda konsekvenser. Matchar de verkligheten eller är de snarare förvirrande stereotyper? Förslagsvis kan det åtminstone inte göra någon skada att då och då lyfta på sina enögda glasögon, för att bredda vårt synfält och kanske ifrågasätta varför vi tycker som vi gör. Måhända bidrar detta också till ett öppnare samhälle.

Jannika Badin